MAGYAROK

1625845
Ma
Tegnap
A héten
Múlt héten
Ebben a hónapban
Múlt hónapban
Összesen
412
828
412
1620717
18414
24928
1625845

Te IP-címed: 3.83.236.51
2019-06-24 17:59

SVERIGE

Mihály VÖRÖSMARTY

2012. november 01. csütörtök, 00:22
Írta: adminisztrátor

 

 

MIHÁLY VÖRÖSMARTY

 

(1800-1855)

 

 

Romatiker. Han var förste ungerske skald som levde av litterär verksamhet i huvudstaden Pest, vilken först med honom och hans krets även blev det litterära livets centrum. Han uppträde med historiska epos med ämnen från ungrarnas äldsta historia, skrivna på lättflytande hexameter och på ett rikt nyanser, uttryckfullt språk, som väckte hänförelse. Hans flödande romantiska fantasi skapar samtidigt med den episka strömningen i europeisk litteratur genom denna historiska återblick ett nationnellt självmedvetande, grunden för reformperioden i Ungerns historia. Denna episka period följdes av en historisk-dramatisk, vilken avslutades med ett sagospel, uttryck för den romantiska längtan. Hans sista period är helt lyrisk. Reformperiodens uppbyggnadsprogram griper även honom, och de tidigare årens dödslyrik och skygga kärlekslyrik avlösas av nationella arbetsdikter, framförda med starkt patos, men de nationella problemen äro sedda ur allmänmänskligt synpunkt, och de utvecklas alltmera till en alla människor omfattande universalitet. Efter frihetskampens olyckliga utgång greps han, liksom de flesta av den romantiska generationen, av en depression, som nästan övergick till vansinne. I detta tillstånd skrev han sina få sista apokalyptiska dikter med den gamle zigenarens mäktiga vision som slutackord. – Vörösmartys Szózat (Maning) har inspirerat Runebergs Vårt land.  

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

 

 

 

INNEHÅLL

 

Ungersk nationalsång                            Szózat, 1836

Maning                                                     Szózat, 1836

Den gamle musikanten                           A vén cigány, 1854

Sång vid vinskörden                               Fóti dal, 1842

 

 

 

 

 

UNGERSK NATIONALSÅNG

 

Szózat

 

 

Ditt fosterland osvikeligt  

bliv trogen, o magyar,

det är ditt allt, det blir  grav,

det och din vagga var!

 

Förutom det ej äger du

en plats i världen all,

vad helst dig ödets hand beskär,             

här leva, dö du skall.

 

Det är ett land, där fädrens blod             

i striden ofta flöt,

vars helga namn uti sin famn

re’n seklers ära slöt.

 

Här stred en gång för fosterland             

Árpád med blodig barm,

här bröts en gång förtryckets band

av Hunyads starka arm.

 

Här höjdes, Frihet, för en gång

ditt blodiga banér,

och våra bäste sjönko stolt

för dig i döden ner.           

 

Fast skövlat grymyt, fast gisslat hårt

av ödets vreda hand,

än finnes, böjt, men brutet ej,

ett folk i detta land.

 

Så kränkta ropa folk och land

I bitter harm och nöd:

»En tusenårig smärta ber  

om liv – liv eller död.«

 

Så heligt blod ur djärva bröst

förgäves ocke flöt.             

och grämelsen förgävesej

så mången ande bröt.

 

Ej sådant mod, ej sådan kraft,

ej sådan vilja kan

förgäves fängslad smälta bort

i evigt träldomsbann.

 

Än komma skall, än kommer visst

en morgon klar och skön;  

därom millioner läppal be

i helig, trånfull bön.

 

Om ej – då ädel, härlig, hög

en död oss förestår,

och från sitt blodbesköljda land              

ett folk i graven går.

 

Och runt kring folkets friska grav

i vördnad världen står;

men mänsklighetens öga skyms

av smärtans tysta tår.

 

I kärlek till ditt land, magyar,

var fast, evinnerlig.

Det är ditt allt, och faller du

sin famn det öppnar dig.

 

Förutom det ej äger du

en plats i världen all.

Vad helst dig ödets hand beskär.

Här leva, dö du skall.

 

1836

 

I svensk tolkning av A. H. A. Kellgren, 1845      

Ingår i:  Ungersk lyrik i svensk översättning : Samlad och försedd med inledning av Béla Leffler.

 Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922 

 

 

 

MANING

 

 

Szózat

 

 

Var trogen mot ditt fosterland,

svik aldrig det, magyar.

Det födde dig och när du dör,

det i sin famn dig tar.

 

Du finner intet bättre land,

var ödet än dig för,

hur det må kasta än din lott,

här lever du och dör.

 

Här striddes våra fäders strid,

här göto de sitt blog.

I hjältemodig kamp vårt land

i tusen år bestod.

 

Här stolte Árpád kämpade

att vinna fosterland,

här träldomsokets boja bröts

av Hunyads starka hand.

 

O, Frihet, tappert höjde vi

ditt blodiga standar,

och sina söner led på led

vårt hemland offrat har.

 

Trots ödets hårda, grymma slag

ej tröt vårt tålamod,

och fast det ofta stympat blev,

vårt folk, vårt land bestod.

 

Så till dig, folkens fosterland,

år tappra maning ljöd:

»Nu, då vi lidit tusen år,

skänk liv oss eller död!«

 

Otänkbart är att hjärteblod

förgäves för dig flöt,

vårt fosterland, att bitter sorg

så mången ande bröt.

 

Otänkbart är att allt, vad kraft

och helig vilja kan,

skall lönlöst tyna, vissna bort

för onda makters bann.  

 

Från hundratusen läppar går

en ständig, trägen bön

att ödet måtte skänka oss

en bättre tid som lön.

 

Men kommer ej den tiden, gå

vi mot vår hädanfärd.

Vårt hela land skall färgas rött

vid denna offergärd.

 

Kring griften, där ett folk sänks ned,

en värld i vördnad står,

och människomiljonerna

där fälla sorgens tår.

 

Var trogen mot ditt fosterland,

svik aldrig det, magyar,

det livnär dig, och i dess jord

du slutar dina dar.

 

Du finner intet bättre land,

vart ödet än dig för,

hur det må kasta än din lott,

här lever du och dör.

 

1836

 

I svensk tolkning av Cálmán  PÁNDY  och Hans-Eric STENBORG

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944 

 

 

 

Szózat

 

 

Hazádnak rendületlenűl

Légy híve, oh magyar;

Bölcsőd az s majdan sírod is,

Mely ápol s eltakar.

 

A nagy világon e kivűl

Nincsen számodra hely;

Áldjon vagy verjen sors keze:

Itt élned, halnod kell.

 

Ez a föld, melyen annyiszor

Apáid vére folyt;

Ez, melyhez minden szent nevet

Egy ezred év csatolt.

 

Itt küzdtenek honért a hős

Árpádnak hadai;

Itt törtek össze rabigát

Hunyadnak karjai.

 

Szabadság! itten hordozák

Véres zászlóidat,

S elhulltanak legjobbjaink

A hosszú harc alatt.

 

És annyi balszerencse közt,

Oly sok viszály után,

Megfogyva bár, de törve nem,

Él nemzet e hazán.

 

S népek hazája, nagy világ!

Hozzád bátran kiált:

„Egy ezred évi szenvedés

Kér éltet vagy halált!”

 

Az nem lehet, hogy annyi szív

Hiába onta vért,

S keservben annyi hű kebel

Szakadt meg a honért.

 

Az nem lehet, hogy ész, erő,

És oly szent akarat

Hiába sorvadozzanak

Egy átoksúly alatt.

 

Még jőni kell, még jőni fog

Egy jobb kor, mely után

Buzgó imádság epedez

Száz ezrek ajakán.

 

Vagy jőni fog, ha jőni kell,

A nagyszerű halál,

Hol a temetkezés fölött

Egy ország vérben áll.

 

S a sírt, hol nemzet sűlyed el,

Népek veszik körűl,

S az emberek millióinak

Szemében gyászköny űl.

 

Légy híve rendületlenűl

Hazádnak, oh magyar:

Ez éltetőd, s ha elbujkál,

Hantjával ez takar.

 

A nagy világon e kivül

Nincsen számodra hely;

Áldjon vagy verjen sors keze:

Itt élned, halnod kell.

 

1836 

 

 

 

 

 

DEN GAMLE MUSIKANTEN

 

A VÉN CZIGÁNY

 

ALLEGORI

 

 

Hej spelman! Rör din stråke! Ren din lön

du druckit upp – så sitt ej där och dröna!

Torr sorg, torrt bröd, det är ett dåligt rön.

Mer vin i kannan skall ditt nit belöna.

I denna värld, det är och blir detsamma:

glöd byts i kylig frost och is i flamma.

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sog uti ditt hjärta,

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Din hjärna svindle som i virveldans!

Ditt blod som uti lavaströmmar sjude!

Ditt öga lyse med kometens glans

och vildare ditt spel än stormen ljude!

En hagelskur utav orkanen driven.

Till spillo mensklighetens sådd är given.

Hej, spelman spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bärgarn, sorg uti ditt hjärta,

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Lär dina toner utav åskans dån

och av cyklonen, då den mordisk rycker

upp träden, krossar stolta skepp som spån

och dödens stämpel grymt på livet trycker.

Ut över världen all sträcks krigets glaven.

Det går en darrning genom frälsargraven.

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Var kom den kvävda sucken från? Vem

liksom i gråt mitt i det vilda loppet? [skalv

Vem väckte mullret under himlens valv?

Vem kved i djupet... de som minsta hoppet?

En ängels fall? – Ett själens ljus som [släcktes?

En slagen här – ett hjärta blott som [bräcktes?

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Luss. Än det ljuder över slätten där

av upprorsmännens vildskrän. Vinet höres

av mördarbroderns slag, som luften skär,

och faderlösas klagan vida föres.

Hör gamens tunga flax, se klorna sträckas?

– Prometheus evighetskval, som åter väckas.

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Du blinda stjärna, värld av synd och nöd

Må runt du virvla i den mörka sfären,

att luttrad framgå genom sorg och död

rentvagen, ur den bittra atmosfären.

Då mot sitt Ararat från ångestfärden

styr Noaksarken med den nya världen!

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Hej, spelman, spela! – eller nej, ej än.

Till världens fest din nötta stråke spara!

Då splitet dött, då glädjen tänds igen,

då fredens lung på krigets hot skall svara,

till gudarnas behag låt strängen klinga!

Med ljusnad panna tack och lov dem bringa.

Hej, spelman, spela! Då blir livet sång

och hänförd rör du stråken än en gång.

Med vin i bägarn, glädje i ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Död är då din smärta!

 

juli-augusti? 1854

 

I svensk tolkning av Sigrid Elmblad (1860-1926)

         

Ingår i: Ungersk lyrik i svensk översättning : Samlad och försedd med inledning av Béla Leffler. Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922

 

 

 

 

 

A vén cigány

 

Húzd rá cigány, megittad az árát,

Ne lógasd a lábad hiába;

Mit ér a gond kenyéren és vízen,

Tölts hozzá bort a rideg kupába.

Mindig így volt e világi élet,

Egyszer fázott, másszor lánggal égett;

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Véred forrjon, mint az örvény árja,

Rendüljön meg a velő agyadban,

Szemed égjen mint az üstökös láng,

Húrod zengjen vésznél szilajabbanm

És keményen mint a jég verése,

Odalett az emberek vetése –

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Tanulj dalt a zengő zivatartól,

Mint nyög, ordít, jajgat, sír és bömböl ;

Fákat tép ki és hajókat tördel,

Életet fojt,vadat és embert öl ;

Háború van most a nagy világban,

Isten sírja reszket a szent honban.

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Kié volt ez elfojtott sohajtás,

Mi üvölt, sír e vad rohanatban,

Ki dörömböl az ég boltozatján,

Mi zokog mint malom a pokolban?

Hulló angyal, tőrt szív, őrült lélek?

Vert hadak vagy vakmerő remények?

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Mintha újra hallanók a pusztán

A lázadt ember vad keserveit,

Gyilkos testvér botja zuhanását,
S az első árvák sírbeszédeit,
A keselynek szárnya csattogását,
Prometheusz halhatatlan kínját.
Húzd, ki tudja meddig húzhatod,
Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;
Szív és pohár tele búval, borral,
Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

A vak csillag, ez a nyomoru föld
Hadd forogjon keserű levében,
S annyi bűn, szenny s ábrándok dühétől
Tisztuljon meg a vihar hevében,
És hadd jöjjön el Noé bárkája,
Mely egy új világot zár magába.
Húzd, ki tudja meddig húzhatod,
Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot:
Szív és pohár tele búval, borral,
Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

Húzd, de mégse, – hagyj békét a húrnak,
Lesz még egyszer ünnep a világon ;
Majd ha elfárad a vész haragja,
S a viszály elvérzik a csatákon,
Akkor húzd meg újra lelkesedve,
Isteneknek teljék benne kedve.
Akkor vedd fel újra a vonót,
És derűljön zordon homlokod.
Szűd teljék meg az öröm borával,
Húzd, s ne gondolj a világ gondjával.

 

1854. július-augusztus(?)

 

 

 

 

SÅNG VID VINSKÖRDEN

 

FÓTI DAL

 

 

Vinet gnistrar, glöder; pärlor

     stiga upp.

Vem kan hindra deras stolta

     segerlopp?

Allt, som liknar pärlan, uppåt

     sträve här!

Ner på djupet slammets dunkla

     rike är.

 

Kroppen, den kan näras riligt!

     blott av bröd,

o, men snillets flamma tänds av

     druvans glöd.

Vin och snille äro skönt ett

     tvillingpar.

Månne någon fisk i vattnet

     snillrik var?

 

Klingar bägarn, o hur ljuv känns

     kärleken!

Hurtigt! Töm den, finns det malört

     djupt i den.

Ler du hulda? Herren Gud

     välsigne dig,

lilla ljuva, om du älskar –

     älskar mig.

 

Vinet sjuder till din ära.

     blott för dig

glöder, spritter det likt hjärtat

     här i mig.  

Vore detta vin, en sråle

     strax sprang ut;

bad med trots om kärlek, kärlek

     eller – slut.

 

Broder, landsman! Bägarn glättigt

     vinkar här!

Drick, om glad, om sorgsen – drick, vad

     än du är!

Sorgen dränkes, glädjen blir en

     blomma fin.

o, var finns ett läkemedel

     väl som vin?

 

Harmen söves som en barn på

     modersarm.

Ha, i sekler re'n magyaren

     närt blott harm.

Hög tid är att vakna. Frihet

     mot oss ler!

Nu skall Ungern leva eller

     aldrig mer.

 

Stolt med eget vin magyaren

     klingar här.

Drick med måtta! Så hans valspråk

     ständigt är.

För sitt land han dricker – med en

     suck ändock.

Give Gud, det en gång kom till

     handling ock!

 

Men, vad mer? – En gång, du dyra

     fosterjord,

skall du se vår kärlek så i

     verk som ord.

Menar Gud i himlen, menar

     Han som vi,

skall ditt hån . . din smälek . . ej

     ohämnad bli.

 

Upp, i bröder! Nu det högsta

     gäller det.

Bort med kärlek, sorg! Må hjärtat

     vara lätt!

Denna gång det är med vin blott,

     men – får gå!

Kommer stunden en gång, ha vi

     blod också.

 

Konungen den förste är i

Ungerns land.

Han bör räkna på vart hjärta,

på var hand.

Ärom honom: ty hans ära

är ock vår.

Detta blir den skönsta lager

kring hans hår.

 

Ungrare i själen vare

     var och en,

som vår sköna sol bestrålar

     med sitt sken!

Stark i endräkt, ty där denna

     bor och byggt,

står ett folk i stormen starkt och

     stolt och tryggt.

 

Stode någon som förredare

     och här,

han skall strax förintas liksom

     vinet där.

Fosterland, du sköna, du kan

     lugnt ej se,

att din jord vanhelgas av

     förrädare.

 

Varje droppe svalle nu i

     bägarns grund,

liksom blott förut i mången

     viktig stund!

Våra önskningar mot himlen

     se'n må gå,

djärvt som gnistor uti natten

     mot det blå.

 

Varje önskan blir en bön till

     himmelen,

att vart manligt bröst må bli ett

     tempel än!

Fosterland, din skål i bottnen

     tömma vi.

Endast du skall i det templet

     dyrkad bli.

 

Ja, välsignelse må ständigt

     följa dig,

du som glömd, förtrampad, vandrat

     törnig stig!

Må ditt anlet', blekt av långa

     seklers nöd,

stråle, le likt solens stolta

     middagsglöd!

 

Endräkt vare dina söners

     starka makt,

att i storm, i strid förbli din

     säkra vakt.

Mäktigt, fritt och stolt bland alla

     folk, o, må

under aldrig kränkta lagars

     skydd du stå!

 

Våra liv, vår svett, vårt hjärteblod,

     allt begär!

Frid och fröjd och lycka, allt, allt

     ge vi här;

att vi kunna säga glatt med

     bröst i brand:

se, vår skuld vi gäldat, dyra

     fosterland.

 

5 oktober 1842

 

I svensk tolkning av T. Lindh

     

Ingår i:  Ungersk lyrik i svensk översättning : Samlad och försedd med inledning av Béla Leffler. Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922

 

 

 

Fóti dal

 

Fölfelé megy borban a gyöngy;
      Jól teszi.
Tőle senki e jogát el
      Nem veszi.
Törjön is mind ég felé az
      Ami gyöngy;
Hadd maradjon gyáva földön
      A göröngy.

 

Testet éleszt és táplál a
      Lakoma,
De ami a lelket adja,
      Az bora.
Lélek és bor két atyafi
      Gyermekek;
Hol van a hal, mely dicső volt
      És remek?

 

Víg pohár közt édesebb a
      Szerelem.
Ami benne keserű van,
      Elnyelem.
Hejh galambom, szőke bimbóm,
      Mit nevetsz?
Áldjon meg a három isten,
      Ha szeretsz.

 

Érted csillog e pohár bor,
      Érted vív,
Tele tűzzel, tele lánggal,
      Mint e szív;
Volna szívem, felszökelne
      Mint a kút,
Venni tőled vagy szerelmet,
      Vagy bucsút.

 

Hejh barátom, honfi társam,
       Bort igyál.
Víg, komor, vagy csüggeteg vagy,
      Csak igyál.
Borban a gond megbetegszik,
      Él a kedv.
Nincs a földön gyógyerőre
      Több ily nedv.

 

Borban a bú, mint a gyermek,
      Aluszik.
Magyar ember már busúlt sok
      Századig.
Ideje hogy ébredezzen
      Valaha:
Most kell neki felvirúlni
      Vagy soha.

 

Bort megissza magyar ember,
      Jól teszi;
Okkal-móddal meg nem árthat
      A szeszi.
Nagyot iszik a hazáért
      S felsivít:
Csakhogy egyszer tenne is már
      Valamit.

 

No de se baj, máskép leszen
      Ezután;
Szóval, tettel majd segítsünk
      A hazán.
Ha az isten úgy akarja
      Mint magunk,
Szennyet rajta és bitor bűnt,
      Nem hagyunk.

 

Rajta társak hát, igyunk egy
Húzamost;
Bú, szerelmek, házi gondok
Félre most:
A legszentebb -, legdicsőbbért
Most csak bort,
De ha kellend, vérben adjunk
Gazdag tort!

 

A legelső magyar ember
      A király:
Érte minden honfi karja
      Készen áll.
Lelje népe boldogságán
      Örömét,
S hír, szerencse koszorúzza
      Szent fejét!

 

Minden ember legyen ember
      És magyar,
Akit e föld hord s egével
      Betakar.
Egymást értve, boldogítva
      Ily egy nép
Bármi vésszel bizton, bátran
      Szembe lép.

 

Ellenség vagy áruló, ki
      Hont tipor,
Meg ne éljen, fogyjon élte
      Mint e bor.
Áldott földe szép hazánknak,
      Drága hon,
Meg ne szenvedd soha őket
      Hátadon!

 

S most hadd forrjon minden csep bor
      Mint a vér,
Melyet hajdan frígyben ontott
      Hét vezér;

S mint szikrája a szabadba
      Felsiet,
Úgy keresse óhajtásunk
      Az eget.

 

Légyen minden óhajtásunk
      Szent ima,
S férfikeblünk szent imáink
      Temploma.
És ürítsük a hazáért
      E pohárt:
Egy pohár bor a hazáért
      Meg nem árt.

 

Érje áldás és szerencse
      Mindenütt,
Ahol eddig véremésztő
      Seb fekütt.
Arca, mely az ősi bútól
      Halavány,
Felderűljön, mint a napfény
      Vész után.

 

Hű egyesség tartsa össze
Fiait,
Hogy leküzdje éjszak rémes
Árnyait:
Künn hatalmas, benn virágzó
És szabad,
Bizton álljon sérthetetlen

Jog alatt.

 

S vér, veríték vagy halál az,
      Mit kiván,
Áldozatként rakjuk azt le
      Zsámolyán,
Hogy mondhassuk csend s viharban:
      "Szent hazánk:
Megfizettük mind, mivel csak
      Tartozánk."

 

1842. október 5.

 

 

 

 

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!

Kontakta oss >  Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát.

Tack för besöket, välkommen åter!

 

www.ungerska.se

 

 

 

Ferenc KAZINCZY

2012. november 01. csütörtök, 00:10
Írta: adminisztrátor

 

 

FERENC KAZINCZY

 

(1759 – 1831)

 

 

Kazinczy var den som organiserade det litterära livet i Ungern. Sedan han frigivits från sju års fängelse i Kufstein för deltagande i en jakobinsk konspiration började han 1801 från sitt lantställe en vittomfattande korrespondens – 22 tjocka band i Ungerska Akademins publikation – om litterära och estetiska problem med alla som hade med litteratur att göra. Genom dessa brev uppnådde han en ledarställning i det litterära livet, och de unga författarna introducerades genom honom. Han vänder sig i breven mot den härskande rustika traditionen och  propagerar för ett förfinat estetiskt stilideal och en vidsyntareeuropeisk inställning. Hans litterära reformsträvan gällde först och främst språket, och han blev förgrundsfiguren inom den riktning, som ville rikta språket med nybildningar, den s. k. neologismen, och somocks´å lyckades införa flera tusen nya ord i ungerskan. I diktningen värdesatte han mest den fina smaken och den yttre formen, versifikationen. Hans egna dikter äro mest stilistiska och metriska övningar efter sentimentala tyska förebilder.  

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

 

 

 

LIVETS HÖGSTA SALIGHET

 

Bor mellett

 


Livet flyktar. Snart kanhända
svunnen är min ungdomstid.
Vår i vinter skall sig vända,
nordan följer västan blid.
Vin, du är den lömska snaran
för min ungdoms snabba flykt.
Har jag vin, jag ler åt faran
och åt ödet skrattar tryggt.

Gudi lov så kan jag ännu
muntert tömma min pokal.
Gudi lov så kan jag ännu
föra kärleks ljuva tal.
Ingen tvingar mig att gömma
Lollis hemligt skrivna bikt.
Ord jag viskar lika ömma,
formar svaret till en dikt.

Flicka, doppa rosen röda
i min bägars glädjetår.
Fäst den med ett band att glöda,
dofta i mitt mörka hår.
Ingen såsom du, min sköna,
kärlekstörsten stilla vet.
I din famn, där skall jag röna
livets högsta salighet.

 

I svensk tolkning av Cálmán  PÁNDY  och Hans-Eric STENBORG

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

 

 

 

BOR MELLETT

 

Fogy az élet, s nemsokára

Szép korom majd elrepül;

Érzem, messze nincs határa,

S majd komor telére dűl.

De borral sebes szárnyának

Lépvesszőket hányhatok;

Bort hamar, bort! elmúltának,

Ha iszom, kacaghatok.

 

Még most, hála istenimnek!

Kelyhem bátran forgatom;

Még most, hála istenimnek!

Lollimat csókolhatom.

Még nincs, aki elfogassa

Gyanúba vett levelem,

Nincs aki tudakoztassa,

Ki sziszeg titkon velem.

 

Lányka jer, jer, mártsd rózsádat

Kelyhem édes nedvibe,

Fonjad azt s mell-pántlikádat

Hajam barna fürtibe.

Ingereld szám szomjuságát

S pajkoskodj addig velem,

Míg az élet boldogságát

Nyílt karod között lelem. 

 

 

 

 

 

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!

 

Kontakta oss > Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát. 

Tack för besöket, välkommen åter!

 

 

www.ungerska.se

 

 

Endre ADY

2012. július 08. vasárnap, 16:07
Írta: Tony Szöllősi

 

Skrev och sammanställde: Tony SZÖLLŐSI

 

 

Endre ADY

 

 

Född 22 november i Érmindszent, Kungariket Ungern, död 27 januari 1919 i Budapest, var en av Ungerns mest betydande skalder. Han är känd som symbolismens företrädare i den ungerska litteraturen och hade sitt litterära genombrott efter resor till Paris.

Under åren 1896-1904 var han journalist i Nagyvárad (tyska: Grosswardein ; idag: Oradea) och efter 1904 bodde han i Paris och Budapest. Under inflytande av Paul Verlaine och de övriga franske dekadenterna eller symbolisterna utvecklade sig Ady tidigt till Ungerns främsta yngre lyriker och fick många efterföljare.

 

„Symbolist, den moderna ungerska lyrikens gestalt. Han började som journalist och representerada en stark radikalism riktad mot det socialt efterblivna ungerska samhället. Efter en dekadent fin de siècle-period finner han sin egen ton och når sin poetiska mognad i Paris under ett ytligt intryck av den franska symbolismen. Hans år 1906 utgivna diktsamling Új versek (Nya dikter) betydde en revolution i ungerska litterära kretsar, vilka delade sig i två skarpt motsatta lägger efter hans uppträdande: i konservativa akademiska och i Adys anhängare, modernisterna, som samlade sig kring tidskriften Nyugat (Västern). Adys diktning betyder nya toner i ungersk litteratur, och den omspänner stora motsättningar. Han är vitalist, och den sensuella kärlekens och den allsmäktiga kapitalismens symboler, blodet och guldet, stå i medelpunkten för dessa dikter, som med sin öppenhet och uppriktighet chockerade den borgerliga opinionen. Denna vitalism omfattar som motpol döden, i början med lätt dekadent fraternisering,sedan med en ångest som djupnar alltmer mot kosmiska perspektiv. Emit denna livslyrik står en sällsynt djup gudslyrik, som omfattar både ateism och en innerlig religiös mystik. Ady är även nyskapare på språkets och versens område. Hans utväckling, parallellt med en allt svårare blodsjukdom, går mot en majestätisk, mystisk transcendentalism; färgerna blir blekare, formen enklare, och tanken kommer att stå i centrum i stället för bilden. Hans inställning blir mera apokalyptisk under världskriget; sociala problem träda fram, och han blir kollektivets profet och förbrereder revolutionen, under vilken han dör desillusionerad och kroppsligen ruinerad. Kampen om Ady pågår fortfarande, men hans anseende som den ungerska litteraturens störste lyriker vid sidan av Petőfi befestas alltmera.” [1944]

Cálmán de Pándy (1908-1988)

 

Bland hans talrika diktsamlingar kan särskilt nämnas Versek (Verser; 1898), Új versek (Nya verser; 1906), Vér és arany (Blod och guld; 1908), Az Illés szekerén (På Elias’ vagn; 1909) och Szeretném ha szeretnének (Ack, jag skulle önska, att man tyckte om mig; 1910). Ady var även prosaförfattare. 

 

Ady bibliografi utgivet på svenska

 

5 dikter finns med i antologin Ungersk lyrik, utgiven i Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922. Samlad och försedd med inledning av Béla Leffler (1887-1936)

7 dikter finns med i antologin Ungersk dikt, utgiven i Stockholm: 1944. Svensk tolkning av Cálmán de Pándy och Hans-Eric Stenborg.

5 dikter finns med i Endre Ady 1877-1977 ; Stockholm: Ungerska ambassadens pressavdelning, 1977.

1 dikt finns med i tidningen Ungrare i Norden (Stockholm: 1977),Årgång 4. Nr 5. 1977.  

3 dikt finns med i tidningen Ungrare i Norden (Stockholm: 1977),Årgång 4. Nr 6. 1977.  

Jag är på nya vatten,i urval och översättning av Ildikó Márky och Gunnar D. Hansson. Göteborg: 1978. 

 

Om författaren

 

Endre Ady 1877-1977; Stockholm: Ungerska ambassadens pressavdelning, 1977.

CSATLÓS, János: Endre Ady  = Lyrikvännen 24(1977)6

HANSSON, Gunnar D.: Revolutionens stormfågel, en presentation av Endre Ady. = Ord & bild 87(1978)4   

 

 

 

FRÅN ÅDERN TILL OCEANEN

 


Az értől az óceáning

 

Ådern är stor, sömning, konstig dike,

Där dyvatten, kärrgräs och säv bor,

Men Krasna, Samos, Tisa, Donau,

De till Oceanen bär dess skumm.

 

Om den ungerska högheten faller över mig,

Om hundra förbannelser håller mitt blod,

Om tusen grävlingar bygger upp hinder,

Jag når till Oceanen ändå.

 

Jag vill, ty detta är ett melankoliskt vågspel,

Jag vill, ty detta är väldens underverk:

Någon från Ådern börjar gå

Och springer in i denna heliga, stora Ocean.

 

Tolkning av Gabriella Pálvölgyi och Anton Szöllősi (1977)

           = Tidningen Ungrare i Norden (Stockholm: 1977), Årgång 4. Nr 6. 1977. – s. 3. 

 

 

AZ ÉRTŐL AZ ÓCEÁNING

 

 

Az Ér nagy, álmos, furcsa árok,

Pocsolyás víz, sás, káka lakják.

De a Krasza, Szamos, Tisza, Duna

Óceánig hordják a habját.

 

S ha rám dől a szittya magasság,

Ha száz átok fogja vérem,

Ha gátat túr föl ezer vakond,

Az Óceánt mégis elérem.

 

Akarom, mert ez bús merészség,

Akarom, mert világ csodája:

Valaki az Értől indul el

S befut a szent, nagy Óceánba. 

 

 

 

JAG VILL ATT NI SE KLART

 


Akarom: tisztán lássatok

 

Jag vill att ni älskar mig.

Min merit kanske liten:

Jag vill att ni älskar mig.

 

Idag är jag bättre än andra,

I morgon min merit kan ha krympt,

Idag är jag bättre än andra.

 

I övermorgon kommer kanske en annan,

Idag är jag bäst,

I övermorgon kommer kanske en annan.

 

Jag kan ej vänta, jag kan ej vänta.

Jag kan ej vänta, för jag hastar.

Jag kan ej vänta, jag kan ej vänta.

 

Jag vill att ni älskar mig,

Jag vill att ni ser klart,

Jag vill att ni älskar mig.

 

Tolkning av Gabriella Pálvölgyi och Anton Szöllősi (1977)

= Ungrare i Norden (Stockholm: 1977), Årgång 4. Nr 6. 1977. – s. 5. 

 

 

AKAROM: TISZTÁN LÁSSÁTOK 

 

 

Akarom, hogy szeressetek.

Az érdem talán kevés:

Akarom, hogy szeressetek.

 

Ma: bárkinél külömb vagyok,

Holnap: törpülhet érdemem,

Ma bárkinél külömb vagyok.

 

Holnapután: más jön talán,

Ma: én vagyok a legkülömb,

Holnapután: más jön talán.

 

Nem várhatok, nem várhatok.

Nem várhatok, mert sietek.

Nem várhatok, nem várhatok.

 

Akarom, hogy szeressetek,

Akarom, tisztán lássatok,

Akarom, hogy szeressetek. 

 

 

 

 

DET SISTE LEENDET


Az utolsó mosoly

 

Oh, jag levde mycket fult,

Oh, jag levde mycket fult:

Vilken vacker död jag blir,

Vilken vacker död jag blir.

 

Mitt satyr-ansikte förskönas,

Mitt satyr-ansikte förskönas,

Ett leende blir på mina läppar,

Ett leende blir på mina läppar.

 

I mina glasartade, stora ögon,

I mina glasartade, stora ögon:

Någon inne blänker,

Någon inne blänker.

 

Mitt leende, kalla läppar,

Mitt leende, kalla läppar:

Tackar din kyss,

Tackar din kyss.

 

Tolkning av Gabriella Pálvölgyi och Anton Szöllősi(1977)

= Ungrare i Norden (Stockholm: 1977), Årgång 4. Nr 6. 1977. – s. 4. 

 

 

AZ UTOLSÓ MOSOLY

 

 

Óh, nagyon csúnyán éltem,
Óh, nagyon csúnyán éltem:
Milyen szép halott leszek,
Milyen szép halott leszek.

 

Megszépül szatir-arcom,
Megszépül szatir-arcom:
Mosoly lesz az ajkamon,
Mosoly lesz az ajkamon.

 

Üveges, nagy szememben,
Üveges, nagy szememben
Valaki benne ragyog,
Valaki benne ragyog.

 

Mosolyos, hideg ajkam,
Mosolyos, hideg ajkam:
Köszöni a csókodat,
Köszöni a csókodat.

 

 

 

I ELIASVAGNEN


Az Illés szekerén

 

Dem som Herren älskar och slår

för han bort i eld likt Elias,

ger dem hjärtan av hastig glöd,

vagnen av flammor, som för dem.

 

Elias folk emot himlen styr,

där vintern ej viker, de hålla.

Snön som dammoln kring hjulen yr,

då Himalayas ishöjd de hinna.

 

Hemlösa mellan himmel och jord,

jagas de utav ödets vind.

Mot lockande onda idoler

Ilar Elias eldvagn.

 

Deras hjärta är glöd, deras hjärna is.

Jorden beler dem som dårar.

Men Solen lyser på deras stig

i kristaller likt frusna tårar.

 

Tolkning av Sigrid Elmblad(1860-1926)

 

Publicerad:

Ungersk lyrik.Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922.

Tidningen Ungrare i Norden (Stockholm: 1977), Årgång 4. Nr 5. 1977. – s. 3. 

 

 

 AZ ILLÉS SZEKERÉN

 

Az Úr Illésként elviszi mind,
Kiket nagyon sújt és szeret:
Tüzes, gyors szíveket ad nekik,
Ezek a tüzes szekerek.

 

Az Illés-nép Ég felé rohan
S megáll ott, hol a tél örök,
A Himaláják jégcsúcsain
Porzik szekerük és zörög.

 

Ég s Föld között, bús-hazátlanul
Hajtja őket a Sors szele.
Gonosz, hűvös szépségek felé
Száguld az Illés szekere.

 

Szivük izzik, agyuk jégcsapos,
A Föld reájuk fölkacag
S jég-útjukat szánva szórja be
Hideg gyémántporral a Nap.

1908 

 

 

Att gråta, gråta, gråta…

 


Sírni, sírni, sírni

 

Då alla klockor midnatt klämta

att vänta dem, som kistan hämta.

 

Att icke lyfta kistans hölje,

att ringa för dess sorgna följe.

 

Att under silverhimmel hänga

upp svarta dok. Med korset svänga.

 

I silver skrudad framåt vackla,

halvt kvävd av röken från en fackla.

 

Mot skuggor, vilka väsa, kvida,

med dämpad psalmsång söka strida.

 

Att tåga över öppna gravar

Med dyster präst och stumma slavar.

 

Att smyga bort i fruktan, sakta,

för att en okänd död betrakta.

 

Att i vidskeplig månnatt frysa,

i rökelse tungt flämta, rysa.

 

Slå sig för bröstet, broar bränna,

liksom besatt. På knä bekänna.               

 

Att ångra, känna hjärtat brista,

att bikta tryckt intill en kista.

 

Att döden nära ej förlåta,

att gråta, gråta, gråta, gråta.

 

Svensk tolkning av Cálmán de Pándy och Hans-Eric Stenborg

 

Publicerad:

Ungersk dikti svensk tolkning / av Cálmán Pándy och Hans-Eric Stenborg.

Stockholm: Ungerska Institutet, 1944. 

 

 

SÍRNI, SÍRNI, SÍRNI

 

 

Várni, ha éjfélt üt az óra,
Egy közeledő koporsóra.

 

Nem kérdezni, hogy kit temetnek,
Csengettyűzni a gyász-menetnek.

 

Ezüst sátrak, fekete leplek
Alatt lóbálni egy keresztet.

 

Állni gyászban, súlyos ezüstben,
Fuldokolni a fáklyafüstben.

 

Zörgő árnyakkal harcra kelni,
Fojtott zsolozsmát énekelni.

 

Hallgatni orgonák búgását,
Síri harangok mély zúgását.

 

Lépni mély, tárt sírokon által
Komor pappal, néma szolgákkal.

 

Remegve, bújva, lesve, lopva
Nézni egy idegen halottra.

 

Fázni holdas, babonás éjen
Tömjén-árban, lihegve mélyen.

 

Tagadni multat, mellet verve,
Megbabonázva, térdepelve.

 

Megbánni mindent. Törve, gyónva
Borulni rá egy koporsóra.

 

Testamentumot, szörnyüt, írni
És sírni, sírni, sírni, sírni. 

 

 

 

 

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!

 

Kontakta oss >   Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát. 

Tack för besöket, välkommen åter!

 

www.ungerska.se

 

 

 

 

Ferenc KÖLCSEY

2012. július 19. csütörtök, 00:42
Írta: adminisztrátor

 

 

Ferenc KÖLCSEY

(1790-1830)

 

 

Förromantiker. Han levde ett ensamt och asketiskt liv, mest sysselsatt med läsning och studier, vilka endast avbrötos av riksdagsmannauppdrag. Både som författare och berömd politisk talare kämpade han för liberalismens idéer; särskilt förbättrandet av de undertryckta livegnas öde låg honom varmt om hjärtat. Han är representant för en vidsynt humanitet, och hans varma fosterlandskärlek betydde för honom ingen nationell egoism. Han introducerade kritiken mot trångsyntheten både inom politik och litteratur, vilket gjorde honom impopulär. Hans etiska grundinställning, påverkad av Heders teori om de uttjänta folkens död, är pessimistisk. Hans formellt genomarbetade, expressionistiska dikter, influerade av den tyska sentimentalismen, uttrycka i förromantikens anda en irrationell längtan bort från verkligheten till en annan värld. Hans „Himnusz”, tonsatt av Erkel 1844. Har blivit den ungerska nationalsången.

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

 

Kölcsey [kö’lt jei], F e r e n c z, ungersk kritiker, talare och lyrisk skald, f. 1790, d. 1838, började tidigt sin litterära bana och utvecklade 1829-35 äfven liflig verksamhet som liberal politiker. Redan 1808 trädde han i förbindelse med Kazinczy (se d. o.) och blef snart dennes förnämsta lärjunge och anhängare, i hvilken den klassisk-idealistiska riktningen nådde sin höjdpunkt. Sin största popularitet vann K. som talare; då han 1835 hållit sitt afskeds-tal i riksdagen, ajournerades dagens sammanträde som ett tecken till sorg, och Kossuths riksdagstidning utkom med svarta kanter. Hans hyran Islen äldd meg a magyart. . . (Gud välsigne ungraren . . .) har blifvit en af ungrarnas mest sjungna nationalhymner. Hans samlade arbeten utgåfvos 1840-48 och ha sedan utkommit i många upplagor.

K. B. W.

Ingår i: Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. – s. 608 ; Stockholm: 1911 

 

 

 

Ur  "NATIONALSÅNGEN"                                                              HIMNUSZ

 

(första och sista versen)

 

Gud, välsigne ungraren                                                                Isten, áldd meg a magyart
med gott mod och hälsa,                                                             Jó kedvvel, bőséggel,
Kämpar han, sträck ut                                                                   Din armNyújts feléje védő kart,
för att honom frälsa.                                                                       Ha küzd ellenséggel;
Giv åt den, som tusenfalt                                                              Bal sors akit régen tép,
lidit, men ej klagar,                                                                         Hozz rá víg esztendőt,
giv åt den, som sonat allt,                                                             Megbűnhődte már e nép
åter goda dagar!...                                                                          A múltat s jövendőt!

 

Se i nåd till ungraren,                                                                    Szánd meg, Isten, a magyart,
ställd där stormar vina,                                                                 Kit vészek hányának,
var i nöd beskyddaren,                                                                  Nyújts feléje védő kart
och låt kvalen sina!                                                                        Tengerén kínjának.
Giv åt den, som tusenfalt                                                              Bal sors akit régen tép,
lidit, men ej klagar,                                                                         Hozz rá víg esztendőt,
giv åt den, som sonat allt,                                                             Megbűnhődte már e nép
åter goda dagar!                                                                             A múltat s jövendőt!

                                                                                                          1823

 

I svensk tolkning av Cálmán  PÁNDY  och Hans-Eric STENBORG

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

 

 

 

KÄRLEKSROSEN

 

Kärleksrosen

vissen och bleknad är.

Ack, farväl min

ljuvaste hjärtanskär.

Vågen svallar.

Tårarna falla tätt.

Vinden vaknar,

väcker min suck så lätt.

 

Våg försvinner.

Tårfloden sorgen tvår.

Vinden mojnar.

Lisa din klagan får.

Kärleksrosen

vissna och blekna må,

hoppets blommor

gro och slå ut ändå.

 

Kärleksrosen

vissen och bleknad är.

Hoppets blomma

blir aldrig lika kär.

Handen bara

plockar förgätmigej.

Ur mitt sinne

viker min kärlek ej.

1825

 

I svensk tolkning av Cálmán  PÁNDY  och Hans-Eric STENBORG

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

 

 

 

HERVADSZ...

 

Hervadsz, hervadsz,
Szerelem rózsája,
Isten hozzád
Keblem hű lyánykája!
Omlik a hab,
Omlik könyhullásom;
Kél a szellő,
S költi sohajtásom.

Partot a hab,
Bút mos könyhullásod;
Enyh a szellő,
S enyhűl sohajtásod;
Hagyd hervadjon
Szerelem rózsája,
Nyíl hajnalkor
Remény violája.

Hervadsz, hervadsz.
Szerelem rózsája!
Nem kell nékem
Remény violája;
Újjaim csak
Nefelejcset szednek
Bús estvéjén
Bús emlékezetnek.
1825 

 

 

 

 

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!

  

Kontakta oss >  Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát.

 

Tack för besöket, välkommen åter!

 

www.ungerska.se

 

 

 

Ungerska frihetshjältinnor [1848-1849]

2012. április 03. kedd, 15:42
Írta: Birger Schöldström

 

 

KVINNOÖDEN OCH KVINNOBILDER:

 

UNGERSKA FRIHETSHJÄLTINNOR

 

 

FÖR IDUN AF BIRGER SCHÖLDSTRÖM

 

 

 

FEMTIO ÅR äro nu förflutna, sedan ett af vårt århundrades stoltaste skådespel gick öfver världshistoriens tiljor: den ungerska frihetsstriden 1848-49, denna ärorika strid, s om slöt så olyckligt, men ur hvars blodsådd dock sedermera uppspirat Ungerns nuvarande politiska frihet och betydande maktställning inom den Habsburgska monarkien.

                       I Stockholm lefver – såsom helt visst mer än en af Iduns läsarinnor vet – en ädel Ungerns dotter, sedan nu några och trettio år tillbaka ett Sveriges adoptivbarn, änkefru Amy Lindström, f. Kronecz, hvilken varit vittne till de märkliga politiska tilldragelserna i sitt hemlands hufvudstad. Hon var närvarande, en liten flicka på väg till skolan, när skalden Petőfi i spetsen för studenterne den 15 mars 1848 kallade folket till vapen*, och var ock med att kasta blommor för Kossuth – med hvilken såväl hon som hennes blifvande make, doktor Karl Adam Lindström, sedan blefvo förbundna i varm personlig vänskap – då denne som diktator 1849 gjorde sitt intåg i Budapest.

                      I ungerska armén kämpade, med svärd eller gevär, under frihetskriget flere unga kvinnor, bland hvilka i historien öfver detta krig nämnas: den bländande sköna, unga och snillrika fröken Apollonia Jagello, hvilken stred i ett husarregemente, baronessan Baeck, som i nionde honvédbataljonens led deltog i den segerrika stormningen af Budas fästning, samt Maria Szentpály, Paula Pfiffner och Julia Sarosi, hvilka tjänade vid infanteriet. Om den senare må särskildt lämnas en kortare redogörelse.

Julia Banyai, änka efter en advokat Sarosi, klädde sig vid 24 års ålder i mansdräkt och i n g i c k vid 27:de honvédbataljonen, där hennes senare blifvande andre make, Matta, var

premierlöjtnant. Hon blef inom kort befordrad till fältväbel. Sitt första sår fick hon i slaget v i d Piski, där en granatsplittra skadade hennes ben. V i d Karlsburg tillfångatog hon en österrikisk spion, som gaf henne ett. sår med en dolk. Härför blef hon befordrad till löjtnant.            Julia Banyai deltog i hela frihetskriget, blef sårad mer än ett dussin gånger, gjorde viktiga kunskaparetjänster och blef slutligen s om premierlöjtnant afsänd i en politisk beskickning till Turkiet. Härifrån kom hon efter krigets slut med budskap från Kossuth två särskilda gånger, nämligen 1850 och 1852, till Ungern, där hon till och med i sin fädernestad Vizakna utdelade sådana upprop utan att blifva igenkänd. År 1853 gifte hon sig med Matta. Hon återvände aldrig till Ungern, utan afled i Kairo 1883.

                      Den märkligaste och i Ungern mest ryktbara af dessa hjältinnor var emellertid Maria Lebstiick från Agram eller, såsom hennes nom de guerre var, vådasz Karoly (jägaren Karl).

                      Samu Manovill berättar i sitt arbete om det ungerska frihetskriget, huruledes han i början af fälttåget en dag skulle föra några transportflottar utför Gran-floden till ungerska lägret. Då jag ned kom till stranden, säger han, voro mina timmerflottar färdiga att afgå. Jag ämnade just bestiga en af desamma, då en ung, rätt vacker flicka k om ned till stranden

och tilltalade mig, blygt nedslående sina ögon. »Jag ser, herr amiral, att er flotta saknar något väsentligt.» – »Och detta ä r ? » – »En flagga, den fosterländska, den ungerska flaggan. Tillåt mig att gifva eder denna.» – Hon tog en röd sjal från sina skuldror och räckte mig den. Vid krigets början användes ofta den röda fanan i stället för den trefärgade.

                      »Jag tackar er för denna uppoffring,» svarade Manovill, något förlägen öfver den oförmodade skänken.

                      »Men jämte denna fana följer äfven en egennyttig begäran?»  tillade flickan.

                      »Befall! Hvad skall jag göra?»

                      »Ni skall visa mig det ungerska lägret; jag brinner af längtan att få se mitt fosterlands tappre kämpar.» »Er vilja är för mig befallning. Men omöjligt kan jag blottställa er för obehagligheten af en färd på dessa flottar. Inom några timmar far den man, af hvilken jag köpt flottimret, till armén; uti hans vagn kan ni bekvämare göra resan. För det öf-riga skall jag draga försorg.»

                      Mot middagen kom till lägret trävaruhandlåren och, såsom Manovill hade väntat, med h o n om den unga patriotiska flickan. Jag g i c k henne till mötes, berättar han vidare, o ch hon räckte mig sin hand. Jag följde henne omkring i lägret, visade henne, hvad jag ansåg kunna intressera henne som fruntimmer, och hörde henne därvid ofta göra anmärkningar, hvilka satte mig i förundran. Hon blef presenterad för flere officerare, med hvilka j ag var bekant. Om aftonen inkvarterade hon sig hos en af marketenterskorna.

                      Följande morgon sade hon till Manovill, att hon hade sofvit litet eller intet om natten. »Ni må icke tro,» tillade hon, »att det var i saknad af m i n vanliga bekvämlighet, eller att jag icke var tillräckligt trött; utan, ser ni, j a g har fått en idé, som skulle j a g a sömnen från hvilken s om helst. Vet ni, jag har beslutit att blifva soldat.»

                      Manovill såg förvånad på henne och sade skrattan d e : »Soldatska, menar ni väl . » – »Nej, nej, j a g blir soldat; det beslutet står jag fast v i d . Jag inser på förhand alla de svårigheter, som vänta mig, men j a g har satt mig i sinnet att trotsa allt. Jag har läst mycket för och emot kvinnans emancipation; j ag har tänkt mycket öfver den saken o c h funnit, att det är vår egen skuld o m vi spela en underordnad roll bland människosläktet. Vi kvinnor äro starka, när vi vilja det – jag vill gifva världen ett föredöme .»

                      Så snart Manovill fann det vara allvar, försökte han bringa henne på andra tankar, föreställde henne den sorg, hon skulle bringa sina föräldrar, erinrade henne, att en kvinna må vara hur dygdig som helst, måste hon likväl icke öfvergifva äfven skenet däraf, men att hon icke skulle kunna bland soldater bibehålla detta, o. s. v.

                      »Ni misstager er,» svarade hon, »mina föräldrar känna mitt svärmeri för fosterlandets välgång, och mina grundsatser äro rena. Lika orubblig är jag i mina föresatser; ifrån hvad jag väl öfverlagt och beslutat viker jag ej. Jag har fattat förtroende för er. Men vill ni ej motsvara mitt förtroende, så låt det vara; jag skall nog hjälpa mig själf.»

                      När Manovill fann, att motsägelse blott stegrade hennes svärmeri, lofvade han att

bistå henne. »Vid hvilken bataljon ämnar ni gå in ? » frågade han.

                      »Både böjelse och vana draga mig till jägarne.»

                      » Vana ? » frågade han förvånad.

                      »Ja, det har, alltsedan jag var liten flicka, utgjort mitt nöje att spela gosse och leka med eldvapen. När jag blef äldre, skaffade j a g mig ett skjutgevär och gaf därefter min v u rm fritt lopp. I början intresserade mig knallen, som jag kunde åstadkomma genom en tryckning med fingret; sedan laddade jag med kula och riktade bösspipan mot ett visst mål. På det sättet blef jag skarpskytt; och nu vill jag sända min kula dit, hvarifrån mitt fäderneslands förtryck kommer. Var god nu ledsaga mig till chefen för jägarne ».

                      Denne var den för sin tapperhet berömde Ujhazi, som själf var en svärmare. Han sympatiserade snart med det unga frumtimret. Han lofvade henne sitt beskydd o c h försäkrade, att hon ej skulle komma att sakna tillfälle att visa sitt mod, eller, såsom han uttryckte sig, »att praktiskt visa det mod, hon hade i fantas i en » . Vidare anhöll han att få veta hennes namn. »Jag heter Maria Lebstiick, men vill hädanefter bära namnet Karl.» – »Välkommen då, jägare Karl!» sade Ujhazi; »men nu till annat! Jag betviflar icke ert moraliska mod, men till handterande af ett skjutgevär fordras äfven vana. Här står ett jägargevär, skrufva af bajonetten och ladda det! här har ni krut och kula.»

                      Jägaren Karl, som ännu var fruntimmersklädd, tog geväret, betraktade det på alla sidor, skakade på hufvudet, men laddade och handterade det emellertid lik en öfvad jägare. Ujhazi följde öfverraskad alla hennes säkra och snabba rörelser. »Nå,» sade han, »kan ni också lossa af skottet? Låt oss se . » Hon tog en kortlek, som låg på en närstående trumma, och valde ett kort. »Hör på, kamrat,» sade hon till en jägare, som stod bredvid henne, »vill du fästa" det här kortet på trädet där borta.» Det var på 50-60 stegs afstånd. »Nu herr löjtnant,« fortfor hon vändande sig till Ujhazi, »föreställ er, att det där kortet är kroathöfdingen Jellachichs hufvud.» Hon lade an, siktade knappa sex sekunder och tryckte af. Hon hade träffat hjärterknekt i hjärtat. Ujhazi blef utom sig af förtjusning. »Jag är färdig taga er i famn!» utropade han. De längre bort stående jägarne, hvilka varit vittne till hela scenen, och af hvilka förut en och annan ej kunnat afhålla sig från skratt v i d åsynen af ett fruntimmer, handterande en jägares studsare, uppgåfvo nu ett allmänt éljen-rop.

                      Från denna stund var »jägaren K a r l » kårens gunstling.

                      Den unga hjältinnan tog illa upp, om man kallade henne annat än Karl, och oaktadt hela Görgeyska armén personligen kände henne och visste, att en flicka var dold under jägarrocken, hördes likväl aldrig något opassande skämt på hennes bekostnad; och hade något sådant blifvit framkastadt, skulle h o n själf förstått att straffa det. Första profvet af sitt ofta till öfverdåd stegrade mod gaf hon v i d stormandet af Acs-skogen. Här hade en del af de österrikiske skarpskyttarne klättrat upp i träden. Hon fällde med hvarje skott en man samt erhöll därvid flere lätta sår, men släppte likväl icke stud såren. Först efter det skogen var tagen, lät hon förbinda sig. Ujhazi var äfven berättigadt stolt öfver sin amazon. Här blef hon ock befordrad till öfverjägare. Än mera lysande voro hennes bragder vid Budas fästnings stormning d. 20 maj 1849. Hennes vanliga fältrop var: »När I sen mig fly, kamrater, så flyn äfven I . » Vid den of van nämnda stormningen erhöll hon flere sår, så att hon måste tillbringa några veckor på lasarettet, men detta nedslog ej hennes okufliga mod. Ett rykte, att hon skulle bli officer, spred sig nu allmänt inom Görgeys här.

                      En dag voro flere officerare samlade på ett kafé i Dotis. Öfverjägaren Karls djärfva bedrifter kommo på tal. Det ordades om hvad man trodde och önskade, nämligen att öfver-generalen skulle gifva henne löjtnantsgraden. En kapten Schifter gaf dock luft åt sitt missnöje och tadlade på det högsta, att man ens kunde hysa en tanke på att utnämna en kvinna till officer. De öfriga offieerarnes motsägelser retade honom än mera, så att han slutligen högljudt yttrade: »Om Maria Lebstiick blir officer, så begär jag ovillkorligen afsked.»

                      »Hvilket beviljas e r » , yttrade en röst från rummet näst intill. Det var general Görgey, hvilken med sin unga fru kommit in genom en annan dörr och därvid åhört samtalet. Händelsevis inträdde i detsamma löjtnant Ujhazi med sin öfverjägare Karl.

                      En allmän tystnad hade inträdt. General Görgey gick vänligt emot de bägge, räckte d em handen, tog i allas närvaro port-d'epéen från sitt eget sidogevär och fäste den vid öfverjägarens hirschfängare. »Karl,» sade generalen, »jag utnämner er härmed till löjtnant v i d Ujhazi'ska jägare-kåren. Ert hittills ådagalagda mod och er tapperhet hafva gjort er förtjänt af denna utmärkelse; gå vidare på den ärofulla bana ni beträdt. Efter krigets slut skall det befriade fäderneslandet minnas sin tappra medborgarinna.»

                      Ett enhälligt »éljen!» var den närvarande officerskårens svar. Maria Lebstück var kanske den första officer, som erhållit sin grad på ett kafé.

                      Som Ujhazi'ska jägarekåren ej hade någon annan oficer än sin chef, så blef löjtnant Karl anställd som adjutant hos öfverstlöjtnant Weisel, hvilken kommenderade en grenadierbatal-j o n . Hon trifdes dock icke länge på sin adjutantsplats. Mera tyckte hon om husarernes hurtiga lif, hvarför hon sökte en löjtnantsplats vid dessa trupper; men härvid hade den unga kvinnan missräknat sig. Hennes krafter sveko henne i ka valleritj änsten, hvarför hon återgick till Ujhaziska jägarne. Efter stormningen af Raab blef Maria Lebstück premierlöjtnant samt dekorerad. De sår, hon fått vid detta tillfälle, kvarhöllo henne en längre t id å fältsjukhuset. Hon hade icke mindre än nio sår. Efter sitt tillfrisknande inträdde hon ånyo i tjänst och följde Görgeyska armékåren liksom förut och kämpade öfverallt med mod och tapperhet.

                      I Vargyas' »Geschichte des Ungarischen Freiheitskampfes» berättas t. ex. om henne, att då hon i slaget vid Kapolna icke kunde rycka med så fort som de öfriga jägarne, utan blef efter, öfverfölls hon af tre österrikiske kuirassierer. Lugnt lade hon dubbelstudsaren till kinden och fällde de två till marken, hvarefter den tredje vände hästen och flydde. – Då Görgey'ska kåren hade sträckt gevär vid Vilågos och på nåd och onåd gifvit sig åt ryssarne, blef, bland de andra fång-ne officerarne, Maria Lebstiick utlämnad till österrikarne och förd s om fånge till Arad. Framställd för den omänsklige generalen Haynaus krigsdomstol, blef hon dömd till döden. Hon afhörde sin dom, utan att en min i hennes ansikte förändrades. »Jag invigde mig åt döden, när jag påtog soldatdräkten, och går nu min bestämmelse till mötes,» var allt, hvad den hjältemodiga flickan yttrade, när man för henne uppläste domen.

                      Antingen det var till följd af egen eftertanke eller att andra fäste hans uppmärksamhet därpå, att en kvinnas afrättande skulle ohjälpligt befläcka hans krigarära, nog af, Haynau lät henne ånyo komma inför sig och frågade: »Lofvar ni, o m j a g skänker er lifvet, att hädanefter icke deltaga i någon rebellion?» »Jag skall aldrig taga del i någon rebellion,» svarade hon, »men om fäderneslandet ånyo kallar sina barn till strid, skall min arm åter stå till dess tjänst.»

                      Dödsdomen upphäfdes, och Maria Lebstück blef i stället dömd till landsflykt för lifstid.

                      Hon begaf sig nu, tillsammans med sin forne chef Ljhazis familj, till Nordamerika, och där försvunno hennes spår, ansåg man.

                      En dag i början af 1880-talet befanns i en liten ort långt in på ungerska landsbygden en gammal kvinna, hvilken i flere år där uppehållit sig med grofsysslor, ha i följd af öfver-ansträngande arbete samt umbäranden så illa insjuknat, att hon måste intagas å ett hospital. Vid efterseende i hennes få slitna lumpor fann man till sin stora öfverraskning inlindade i ett silkespapper en gammal urblekt officers-guldport dépée samt en ordensdekoration: den Kossuthska förtjänstordens tredje klass; men hvad som väckte ännu större öfverraskning var, att man af hennes papper upptäckte, att det namn, hvarunder den gamla gick, ej var hennes rätta – detta senare var Maria Lebstück.

                      Ja, det var »jägaren Karl», hvilken efter amnestien 1867 återvändt till sitt hemland, men där under årens lopp sjunkit i djup nöd.

                      Underrättelsen härom meddelades i den ungerska tidningspressen och väckte naturligtvis både uppmärksamhet och deltagande. Sedan Maria Lebstiick tillfrisknat, bereddes henne en tillflyktsort i honvédinvalidhuset i Budapest, där hon erhöll plats som förestånderska för tvättinrättningen. I ett tiotal år lefde hon här, högt aktad och ärad af de gamle vapenbröderna, vid hvilkas årsfester hon städse int o g en af hedersplatserna, vanligen vid sidan af general Klapka.

                      Och nästan samtidigt – i maj 1892 – slogs reveljen från det blå för Komorns ärorike hjälte och för »jägaren Karl».

 

*Som en relik bevarar ännu fru Lindström det tryckta exemplar af Petőfis dikt »Talpra magyar!», hvilket hon d. 15 mars utanför Heckenast & Landerers tryckeri erhöll af en bland de studenter, hvilka bland folkhoparne utdelade densamma. Dikten är, i förbigående sagdt, till svenskan mästerligt öfversatt af fröken Lotten v. Kramer och i denna öfversättning flere gånger tryckt.

 

In: Idun (Stockholm), 12:te årg. Nr, 67 (642), Onsdagen den 23 augusti 1899. – p. 3-6. : ill. 

 

 

 

 

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!  

 

Kontakta oss: Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát.

Tack för besöket, välkommen åter!

 

www.ungerska.se

 

 

Északi Magyar Archívum. Felelős szerkesztő: Szöllősi Antal.
Copyright © 2011 Szöllősi Antal, Ungerska arkivet (Északi Magyar Archívum).
All Rights Reserved.