Ferenc KAZINCZY

• E-mail

FERENC KAZINCZY

(1759 – 1831)

Kazinczy var den som organiserade det litterära livet i Ungern. Sedan han frigivits från sju års fängelse i Kufstein för deltagande i en jakobinsk konspiration började han 1801 från sitt lantställe en vittomfattande korrespondens – 22 tjocka band i Ungerska Akademins publikation – om litterära och estetiska problem med alla som hade med litteratur att göra. Genom dessa brev uppnådde han en ledarställning i det litterära livet, och de unga författarna introducerades genom honom. Han vänder sig i breven mot den härskande rustika traditionen och  propagerar för ett förfinat estetiskt stilideal och en vidsyntareeuropeisk inställning. Hans litterära reformsträvan gällde först och främst språket, och han blev förgrundsfiguren inom den riktning, som ville rikta språket med nybildningar, den s. k. neologismen, och somocks´å lyckades införa flera tusen nya ord i ungerskan. I diktningen värdesatte han mest den fina smaken och den yttre formen, versifikationen. Hans egna dikter äro mest stilistiska och metriska övningar efter sentimentala tyska förebilder.  

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

LIVETS HÖGSTA SALIGHET

Bor mellett

Livet flyktar. Snart kanhända
svunnen är min ungdomstid.
Vår i vinter skall sig vända,
nordan följer västan blid.
Vin, du är den lömska snaran
för min ungdoms snabba flykt.
Har jag vin, jag ler åt faran
och åt ödet skrattar tryggt.

Gudi lov så kan jag ännu
muntert tömma min pokal.
Gudi lov så kan jag ännu
föra kärleks ljuva tal.
Ingen tvingar mig att gömma
Lollis hemligt skrivna bikt.
Ord jag viskar lika ömma,
formar svaret till en dikt.

Flicka, doppa rosen röda
i min bägars glädjetår.
Fäst den med ett band att glöda,
dofta i mitt mörka hår.
Ingen såsom du, min sköna,
kärlekstörsten stilla vet.
I din famn, där skall jag röna
livets högsta salighet.

I svensk tolkning av Cálmán  PÁNDY  och Hans-Eric STENBORG

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

BOR MELLETT

Fogy az élet, s nemsokára

Szép korom majd elrepül;

Érzem, messze nincs határa,

S majd komor telére dűl.

De borral sebes szárnyának

Lépvesszőket hányhatok;

Bort hamar, bort! elmúltának,

Ha iszom, kacaghatok.

Még most, hála istenimnek!

Kelyhem bátran forgatom;

Még most, hála istenimnek!

Lollimat csókolhatom.

Még nincs, aki elfogassa

Gyanúba vett levelem,

Nincs aki tudakoztassa,

Ki sziszeg titkon velem.

Lányka jer, jer, mártsd rózsádat

Kelyhem édes nedvibe,

Fonjad azt s mell-pántlikádat

Hajam barna fürtibe.

Ingereld szám szomjuságát

S pajkoskodj addig velem,

Míg az élet boldogságát

Nyílt karod között lelem.  

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!  

Kontakta oss > Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát.  

Tack för besöket, välkommen åter! 

www.ungerska.se